stonehard

Ja då ska vi snacka lite om vår kära författare Emile Zola som även var dramatiker och poet. Han föddes i Paris den 2:a April år 1840. Hans pappa som var en italiensk ingenjör dog när Emile var mycket ung, endast 7 år. Detta gjorde att Emile och hans mor var tvungen att klara sig på en liten slant. Emile började sedan skriva enligt Romantikens riktlinjer. Hans framtid var planerad, han skulle bli advokat, men tyvärr gick det inte vägen så han försökte livnära sig ett tag som konditorist. Mellan åren 1860 och 1862 fick han jobb på Hachette & co:s förlagsbokhandel. Han började skriva naiva korta berättelser som sedan blev belönade. Dessa texter liknar dock inte hans senare verk. Han började därefter att skriva tidningsartiklar om bland annat konst m.m. Zolas första roman skrevs 1865 och heter La confession de Claude, därefter skrev han Thérés Raquin som blev hans genombrottsroman. 1884 kom den svenska översättningen av boken. Zola ville framhäva den psykologiska delen hos människan och boken är en beskrivning av människors begärar, passion, otrohet och mord. Ett mål som Zola hade med romanen var att visa att våra handlingar och beteende kan påverkas av miljön vi lever i. Detta framkommer tydligt i boken. Man brukar kalla Zola för "Naturalismens fader" för att han var bland de få som lyckades väva ihop de naturalistiska dragen med realismen och på så sätt växte naturalismen fram ur realismen. 1873 skrev han om romanen lite för att kunna göra en teaterpjäs av den. Hans roman blev den första naturalistiska teatern i litteraturhistorian. Som jag tidigare har skrivit i mina inlägg så skriver Zola på det sätt som är väldigt typiskt för naturalismen. Inget får döljas för läsaren och man ger karaktärerna förutsättningar och bygger en bok utifrån dem. Jag tror ni kan detta vid det här laget;) Tyvärr så måste vi alla lämna denna jord en dag och Emile Zola är inget undantag, den 29 September år 1902 i Paris dog Zola av molmonoxidförgiftning. Hans verk lever dock vidare...

Här är en lista på Zolas verk: Tagen från Wikipedia
1867 - Thérèse Raquin
1871-1893 - Les Rougon-Macquart (20 volymer, 1871-93)
1871 - La Fortune des Rougon ("Uppkomlingarna")
1872 - La Curée ("Rovet")
1873 - Le Ventre de Paris ("Hallarna")
1875 - La Faute de l'Abbé Mouret ("Abbé Mourets felsteg")
1876 - Son Excellence Eugène Rougon ("Hans Excellens")
1877 - L'Assommoir ("Fällan") el. ("Krogen") i annan översättning
1880 - Nana
1880 - Le Roman expérimental ("Den experimentella romanen")
1882 - Pot-bouille ("Bättre slödder")
1883 - Au Bonheur des dames ("Damernas paradis")
1885 - Germinal ("Den stora gruvstrejken")
1886 - L'Œuvre ("Konstnärslif")
1887 - La Terre ("Jorden")
1891 - L'Argent ("Pengar")
1892 - La Débâcle ("I grus och spillror")
1901 - Le garcon ("Korven")

Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Emile_Zola

Novellen "Pälsen" handlar om en man vid namn Doktor Henck som intalar sig själv att året har varit dålig och att hans tid är inne, han kommer att dö inom en snar framtid. Han har blivit mager efter att han gifte sig och plånboken är tom. Han och hans frus förhållande är inget speciellt, de är gifta men några starka attraktioner och känslor finns ej. tillsammans har de tre barn. Han vandrade omkring i Stockholmsstad på väg till sin vän John Richardt som är verkställande direktör på ett företag. Richardt är ungkarl och är klädd i päls. På väg dit blev Henck plötsligt påkörd. Han klarade sig utan skador men hans gamla rock blev tyvärr förstörd. När han kom fram till Richardt fick han låna hans päls som fick Hench på bättre tankar. Han undrade varför han inte köpt en päls tidigare, hans fru hade säkert gillat honom mer då trodde han och han skulle säkert kunna ta mer betalt om han var klädd i päls. Ett ljus av hopp tändes inom Hench tills han satte sig vid matbordet på julaftonskväll och åter igen höll fast vid faktan, han kommer att dö. Så slutar novellen Pälsen.

Lite mer om relationerna mellan karaktärerna. Som tidigare nämts är Henck gift med en kvinna som vid ung ålder var kär i Richardt. Han var dock feg att gifta sig med en fattigare kvinna vilket Henck inte va. Detta gjorde dock att när de gifte sig var Henck och hans fru inte så förälskade utan dem bara tyckte om varandra och gifte sig. Richardt blev verkställande direktör, tjänar troligen mycket pengar och går klädd i päls. Richardt är som Henchs personliga bank då han ständigt lånar pengar till Henck.

Novellen heter pälsen eftersom att det handlar bland annat om en päls. Det är detta klädesplagg som skyddar människorna från vinterkylan och den ger nästan atomatiskt ett bättre självförtroende. Det verkar som att om man är klädd i päls kan man göra vad som helst. Det märkte man när Henck fick låna pälsen. Innan han fick den tänkte han på att hans slut snart är inne och han var sorgsen, men direkt när han tog på sig pälsen började han undra och tro att han kanske har en chans, att han kanske skall köpa en päls och ta mer betalt på jobbet och på så sätt skulle hans fru gilla honom mer. Pälsen var lösningen till allt! Detta ändrades dock när han väl kom hem och tog av sig den. Den korta stunden klädd i päls gav honom lycka men inget ändrades, han accepterade faktan om att han kommer dö. det är otroligt att en sådan sak som att vara klädd i päls kan höja livsklädjen så drastiskt.

Novellen är skriven år 1898. I novellen finns inga bilar utan man kör häst och vagn. Det var en sådan som körde på Henck. En annan sak som är lite typiskt för den tiden är att man oftast gifter sig för pengar, alltså man letar efter någon med hög årsinkomst. Det var ju av den anledningen som Richardt inte är gift. Han vågade inte gifta sig med en kvinna för under 10 000 om året för annars kan det vara svårt att klara sig. Henck vågade dock göra det och det ledde honom till fattigdom. På den tiden var det också vanligt att gå klädd i en päls vilket man gör i novellen, i alla fall dem som har råd.

Det som gör boken läsvärd idag är nog att den får oss att förstå att man skall värdesätta till och med de minstaste detaljer och händelser som att vara klädd i päls för en dag, ty man vet aldrig vad det kan leda till eller när livet får ett abrupt slut. Pälsen höjde Hencks livsglädje för en stund vilket gjorde hans sista sekunder lyckofyllda då han fick ett bemötande av sin fru som han bara kunnat drömma om tidigare. Bemötandet gjorde han så lycklig att han till och med struntade i att hans fru varit otrogen med Richardt, eller så var han så förblindad av lycka att han inte förstod det.

I Strindbergs "Ett halvt ark papper" utgår han ifrån ett anteckningspapper med nedskrivna namn av olika slag och nummer. Mannen i berättelsen, vars flyttbil står utanför huset och väntar läser upp det som står på pappret och man förstår att två år av hans liv står otroligt kortfattat på det. Men vem skrev alltihop? Jag tror att papperet är en "kom ihåg-lapp", Därav de olika handstilarna. Frun skrev kanske upp "blomsterhandeln" för att påminna dem om att köpa blommor till bröllopet och sedan när hon började blir sjuk var det kanske mannen som antecknade för att inte glömma bort att tillexempel köpa medicin till frun. I början står det bland annat blomsterhandeln och möbelhandlaren vilket tyder på att dem förlovar sig och flyttar ihop. Sedan börjar det gå nedåt för paret.  "Mamma" är sedan skrivet - Dem kontaktar fruns mamma nu när slutet är nära för henne. Man vill ju gärna ha sina nära och kära i närheten när man tar sina sista andetag. Därefter stod det "mejeribolaget", de behöver tuberkelfri mjölk vilket betyder pastöriserad mjölk, som man kan ge till ammande barn om mamman är sjuk tillexempel. Man värmer mjölken för att bland annat ta bort bakterier. Frun har troligen Tuberkulos och har nog också fått ett barn nyligen eftersom att dem behöver tuberkelfrimjölk (hon kan inte amma barnet p.g.a sin sjukdom). I slutet står det att mannen fixar en stor och en liten kista vilket betyder att barnet också måste ha dött, antingen för att de märkte att frun var sjuk försent så att barnet blev smittat eller så dog barnet av någon annan orsak. Mannen blir i alla fall ensam i sin våninng och vill flytta där ifrån. Pappret lägger han i sin bröstficka efter att han läst allt. Han vill lägga det hemska bakom sig och enbart minnas det positiva och underbara. Han lämnar våningen som en lycklig man, ty han har ägt det skönaste, något som inte alla får. Så trots hans frus dragiska bortgång kan han fortfarande se positivt på det hela, då han fick äga det skönaste = frun. Han är glad att han i alla fall fick två år med henne.

Nu undrar du kanske varför Strindberg skriver denna text utifrån ett anteckningpapper. Jo det ska jag säga dig, det gör att varje ord på anteckningspapperet får en större betydelse och Strindberg behöver inte skriva så mycket eftersom att ordens betydelse och mening framkommer direkt när de läst upp och eftersom att de står i kronologisk ordning kan man lista ut vad som händer i texten. Det är ett mycket annorlunda men smart sätt att skriva en berättelse på. Detta gör att läsaren får själv tänka vad som egentligen har hänt och tolka ordens betydelse. Jag tycker mycket om denna text p.g.a att Strindberg utgår just från ett simpelt anteckningspapper, annorlunda och bra.

Strinberg är i många texter kritisk mot äktenskapet men jag vet inte riktigt om han är det i denna. Paret är lyckliga tillsammans, det ända dåliga är ju att hon dör. Strindberg vill kanske säga att äktenskapet kan vara så kort trots att vi är kära och engagerade. Detta gör oss sårbara men det är dock viktigt att man inte låter detta tynga ner oss utan lägger det bakom sig och minns de bra sakerna och går vidare. Det kan också vara så att Strindberg är emot äktenskap och vill säga att det inte håller, att äktenskap är korta oavsett om man är kär eller inte.

Epoksutmärkande drag från boken:
Som jag tidigare har sagt är några av de epoksutmärkande dragen för naturalismen att inget undanhölls för läsaren, man använde sig alltså för mycket detaljerade beskrivningar. Man ger även först sina karaktären vissa förutsättningar och sedan skriver man berättelsen utifrån dessa. Vi ser dessa drag hela tiden i Emiles bok; Thérés Raquin, framförallt i inledningen när Emile otroligt detaljerat beskriver omgivningen i boken;

"I slutet av rue Guénégaud, när man kommer från kajerna, träffar man på passage du pont-Neuf, ett slags smal, mörk koridor, som går från rue Mazarine till rue de Seine. Passagen är nittio fot lång och högst sex fot lång och högst sex fot bred; den är belagd med guldaktiga, utnötta, i fogningarna lossnade stenhällar, som alltid utsvettat en stark fuktighet. Det skurna glastaket, som i räta vinklar täcker passagen, är svart av smuts."

Stycket nedanför visar tydligt hur Emile ger sina karaktärer vissa förutsättningar:

"Hon tillbad honom, emedan hon kämpat med döden om honom under en lång barndom av lidande. Barnet fick alla möjliga febrar tätt efter varandra, alla upptänkliga sjukdomar. Fru Raquin uthärdade en femtonårig strid mot dessa förskräckliga sjukdomar, som kommo den ena efter den andra för att ta hennes son ifrån henne. Hon övervann dem alla gen om sitt tålamod, genom sina omsorger, genom sin innerliga kärlek. Då Camille, räddad från döden, vuxit upp, vacklade han fortfarande under de upprepade stötar, som hans kropp hade fått lida. Han stannade i växten och förblev liten och klen."

I detta stycke ger Emile, Camille en tydlig förutsättning. Han har drabbats av sjukdom efter sjukdom under hela sin uppväxt vilket sätter spår i hans liv då han stannar i växten och förblir klen som en pojke. Hans föresättningar var där med bästämda och boken skrevs bland annat utifrån detta. Eftersom att Camille, fru Raquins son lidit av sådana sjukdomar har hon kämpat under lång tid för att behålla honom vid liv vilket har gjort henne otroligt överbeskyddande men dock full av kärlek till sin son. Hennes vilja att hålla sonen vid liv så att han inte skulle följa faderns fotspår ner i graven gjorde henne till den person hon nu är och utifrån dessa händelser fastställs hennes förutsättningar i boken. Hon kan inte riktigt låta Camille leva sitt eget liv utan hon måste hela tiden hålla ett öga på honom. Hon är rädd att bli själv och vill heller inte att Camille skall vara det därför låter hon Camille gifta sig med sin kusin som bor med dem efter att att hennes mamma hade dött. Théréses (kusinen) förutsättningar i boken är att hon blir behandlad som ett sjukt barn genom hela sin uppväxt eftersom att Camille var sjuk. Fru Raquin var rädd att hon också skulle bli sjuk så därför proppade hon Thérése full av tabletter och mediciner. Alla dessa situationer; giftermålet med sin kusin, intaget av medicin och en överbeskyddande låtsas mamma gjorde Thérés olycklig. Hon säger inte vad hon vill och hon gör inte vad hon vill för hon känner sig begränsad att bara uppfylla fru Raquins krav. Detta gör att Thérés blir stängd som en mussla = hennes förutsättningar i boken.