Femte blogg inlägget
Ja då ska vi snacka lite om vår kära författare Emile Zola som även var dramatiker och poet. Han föddes i Paris den 2:a April år 1840. Hans pappa som var en italiensk ingenjör dog när Emile var mycket ung, endast 7 år. Detta gjorde att Emile och hans mor var tvungen att klara sig på en liten slant. Emile började sedan skriva enligt Romantikens riktlinjer. Hans framtid var planerad, han skulle bli advokat, men tyvärr gick det inte vägen så han försökte livnära sig ett tag som konditorist. Mellan åren 1860 och 1862 fick han jobb på Hachette & co:s förlagsbokhandel. Han började skriva naiva korta berättelser som sedan blev belönade. Dessa texter liknar dock inte hans senare verk. Han började därefter att skriva tidningsartiklar om bland annat konst m.m. Zolas första roman skrevs 1865 och heter La confession de Claude, därefter skrev han Thérés Raquin som blev hans genombrottsroman. 1884 kom den svenska översättningen av boken. Zola ville framhäva den psykologiska delen hos människan och boken är en beskrivning av människors begärar, passion, otrohet och mord. Ett mål som Zola hade med romanen var att visa att våra handlingar och beteende kan påverkas av miljön vi lever i. Detta framkommer tydligt i boken. Man brukar kalla Zola för "Naturalismens fader" för att han var bland de få som lyckades väva ihop de naturalistiska dragen med realismen och på så sätt växte naturalismen fram ur realismen. 1873 skrev han om romanen lite för att kunna göra en teaterpjäs av den. Hans roman blev den första naturalistiska teatern i litteraturhistorian. Som jag tidigare har skrivit i mina inlägg så skriver Zola på det sätt som är väldigt typiskt för naturalismen. Inget får döljas för läsaren och man ger karaktärerna förutsättningar och bygger en bok utifrån dem. Jag tror ni kan detta vid det här laget;) Tyvärr så måste vi alla lämna denna jord en dag och Emile Zola är inget undantag, den 29 September år 1902 i Paris dog Zola av molmonoxidförgiftning. Hans verk lever dock vidare...
Här är en lista på Zolas verk: Tagen från Wikipedia
1867 - Thérèse Raquin
1871-1893 - Les Rougon-Macquart (20 volymer, 1871-93)
1871 - La Fortune des Rougon ("Uppkomlingarna")
1872 - La Curée ("Rovet")
1873 - Le Ventre de Paris ("Hallarna")
1875 - La Faute de l'Abbé Mouret ("Abbé Mourets felsteg")
1876 - Son Excellence Eugène Rougon ("Hans Excellens")
1877 - L'Assommoir ("Fällan") el. ("Krogen") i annan översättning
1880 - Nana
1880 - Le Roman expérimental ("Den experimentella romanen")
1882 - Pot-bouille ("Bättre slödder")
1883 - Au Bonheur des dames ("Damernas paradis")
1885 - Germinal ("Den stora gruvstrejken")
1886 - L'Œuvre ("Konstnärslif")
1887 - La Terre ("Jorden")
1891 - L'Argent ("Pengar")
1892 - La Débâcle ("I grus och spillror")
1901 - Le garcon ("Korven")
Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Emile_Zola
Här är en lista på Zolas verk: Tagen från Wikipedia
1867 - Thérèse Raquin
1871-1893 - Les Rougon-Macquart (20 volymer, 1871-93)
1871 - La Fortune des Rougon ("Uppkomlingarna")
1872 - La Curée ("Rovet")
1873 - Le Ventre de Paris ("Hallarna")
1875 - La Faute de l'Abbé Mouret ("Abbé Mourets felsteg")
1876 - Son Excellence Eugène Rougon ("Hans Excellens")
1877 - L'Assommoir ("Fällan") el. ("Krogen") i annan översättning
1880 - Nana
1880 - Le Roman expérimental ("Den experimentella romanen")
1882 - Pot-bouille ("Bättre slödder")
1883 - Au Bonheur des dames ("Damernas paradis")
1885 - Germinal ("Den stora gruvstrejken")
1886 - L'Œuvre ("Konstnärslif")
1887 - La Terre ("Jorden")
1891 - L'Argent ("Pengar")
1892 - La Débâcle ("I grus och spillror")
1901 - Le garcon ("Korven")
Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Emile_Zola
Fjärde blogg inlägget
Epoksutmärkande drag från boken:
Som jag tidigare har sagt är några av de epoksutmärkande dragen för naturalismen att inget undanhölls för läsaren, man använde sig alltså för mycket detaljerade beskrivningar. Man ger även först sina karaktären vissa förutsättningar och sedan skriver man berättelsen utifrån dessa. Vi ser dessa drag hela tiden i Emiles bok; Thérés Raquin, framförallt i inledningen när Emile otroligt detaljerat beskriver omgivningen i boken;
"I slutet av rue Guénégaud, när man kommer från kajerna, träffar man på passage du pont-Neuf, ett slags smal, mörk koridor, som går från rue Mazarine till rue de Seine. Passagen är nittio fot lång och högst sex fot lång och högst sex fot bred; den är belagd med guldaktiga, utnötta, i fogningarna lossnade stenhällar, som alltid utsvettat en stark fuktighet. Det skurna glastaket, som i räta vinklar täcker passagen, är svart av smuts."
Stycket nedanför visar tydligt hur Emile ger sina karaktärer vissa förutsättningar:
"Hon tillbad honom, emedan hon kämpat med döden om honom under en lång barndom av lidande. Barnet fick alla möjliga febrar tätt efter varandra, alla upptänkliga sjukdomar. Fru Raquin uthärdade en femtonårig strid mot dessa förskräckliga sjukdomar, som kommo den ena efter den andra för att ta hennes son ifrån henne. Hon övervann dem alla gen om sitt tålamod, genom sina omsorger, genom sin innerliga kärlek. Då Camille, räddad från döden, vuxit upp, vacklade han fortfarande under de upprepade stötar, som hans kropp hade fått lida. Han stannade i växten och förblev liten och klen."
I detta stycke ger Emile, Camille en tydlig förutsättning. Han har drabbats av sjukdom efter sjukdom under hela sin uppväxt vilket sätter spår i hans liv då han stannar i växten och förblir klen som en pojke. Hans föresättningar var där med bästämda och boken skrevs bland annat utifrån detta. Eftersom att Camille, fru Raquins son lidit av sådana sjukdomar har hon kämpat under lång tid för att behålla honom vid liv vilket har gjort henne otroligt överbeskyddande men dock full av kärlek till sin son. Hennes vilja att hålla sonen vid liv så att han inte skulle följa faderns fotspår ner i graven gjorde henne till den person hon nu är och utifrån dessa händelser fastställs hennes förutsättningar i boken. Hon kan inte riktigt låta Camille leva sitt eget liv utan hon måste hela tiden hålla ett öga på honom. Hon är rädd att bli själv och vill heller inte att Camille skall vara det därför låter hon Camille gifta sig med sin kusin som bor med dem efter att att hennes mamma hade dött. Théréses (kusinen) förutsättningar i boken är att hon blir behandlad som ett sjukt barn genom hela sin uppväxt eftersom att Camille var sjuk. Fru Raquin var rädd att hon också skulle bli sjuk så därför proppade hon Thérése full av tabletter och mediciner. Alla dessa situationer; giftermålet med sin kusin, intaget av medicin och en överbeskyddande låtsas mamma gjorde Thérés olycklig. Hon säger inte vad hon vill och hon gör inte vad hon vill för hon känner sig begränsad att bara uppfylla fru Raquins krav. Detta gör att Thérés blir stängd som en mussla = hennes förutsättningar i boken.
Som jag tidigare har sagt är några av de epoksutmärkande dragen för naturalismen att inget undanhölls för läsaren, man använde sig alltså för mycket detaljerade beskrivningar. Man ger även först sina karaktären vissa förutsättningar och sedan skriver man berättelsen utifrån dessa. Vi ser dessa drag hela tiden i Emiles bok; Thérés Raquin, framförallt i inledningen när Emile otroligt detaljerat beskriver omgivningen i boken;
"I slutet av rue Guénégaud, när man kommer från kajerna, träffar man på passage du pont-Neuf, ett slags smal, mörk koridor, som går från rue Mazarine till rue de Seine. Passagen är nittio fot lång och högst sex fot lång och högst sex fot bred; den är belagd med guldaktiga, utnötta, i fogningarna lossnade stenhällar, som alltid utsvettat en stark fuktighet. Det skurna glastaket, som i räta vinklar täcker passagen, är svart av smuts."
Stycket nedanför visar tydligt hur Emile ger sina karaktärer vissa förutsättningar:
"Hon tillbad honom, emedan hon kämpat med döden om honom under en lång barndom av lidande. Barnet fick alla möjliga febrar tätt efter varandra, alla upptänkliga sjukdomar. Fru Raquin uthärdade en femtonårig strid mot dessa förskräckliga sjukdomar, som kommo den ena efter den andra för att ta hennes son ifrån henne. Hon övervann dem alla gen om sitt tålamod, genom sina omsorger, genom sin innerliga kärlek. Då Camille, räddad från döden, vuxit upp, vacklade han fortfarande under de upprepade stötar, som hans kropp hade fått lida. Han stannade i växten och förblev liten och klen."
I detta stycke ger Emile, Camille en tydlig förutsättning. Han har drabbats av sjukdom efter sjukdom under hela sin uppväxt vilket sätter spår i hans liv då han stannar i växten och förblir klen som en pojke. Hans föresättningar var där med bästämda och boken skrevs bland annat utifrån detta. Eftersom att Camille, fru Raquins son lidit av sådana sjukdomar har hon kämpat under lång tid för att behålla honom vid liv vilket har gjort henne otroligt överbeskyddande men dock full av kärlek till sin son. Hennes vilja att hålla sonen vid liv så att han inte skulle följa faderns fotspår ner i graven gjorde henne till den person hon nu är och utifrån dessa händelser fastställs hennes förutsättningar i boken. Hon kan inte riktigt låta Camille leva sitt eget liv utan hon måste hela tiden hålla ett öga på honom. Hon är rädd att bli själv och vill heller inte att Camille skall vara det därför låter hon Camille gifta sig med sin kusin som bor med dem efter att att hennes mamma hade dött. Théréses (kusinen) förutsättningar i boken är att hon blir behandlad som ett sjukt barn genom hela sin uppväxt eftersom att Camille var sjuk. Fru Raquin var rädd att hon också skulle bli sjuk så därför proppade hon Thérése full av tabletter och mediciner. Alla dessa situationer; giftermålet med sin kusin, intaget av medicin och en överbeskyddande låtsas mamma gjorde Thérés olycklig. Hon säger inte vad hon vill och hon gör inte vad hon vill för hon känner sig begränsad att bara uppfylla fru Raquins krav. Detta gör att Thérés blir stängd som en mussla = hennes förutsättningar i boken.
Tredje blogg inlägget
Nu har vi kommit till det tredje blogg inlägget och vi skall fokusera på karaktärernas utveckling. Vi börjar med fru Raquin som jag faktiskt inte har märkt någon tydlig förändring på. Hon är fortfarande lika överbeskyddande av Camille och Thérése. men hon gick faktiskt med på att dem skulle få flytta men hon följde ju med så då var det ju inget att hurra över. Vem skulle vilja bo med sin mamma vid den ålder som camille och Thérés är i. dem är ju vuxna för guds skull kan hon inte ge dem lite andrum och privatliv. En annan sak jag stör mig på är att hon behandlar Thérés som ett sjukt barn bara för att Camille är sjuk, snacka om att vara rädd om sina barn. Men i alla fall har fru Raquin inte utvecklats så mycket för tillfället.
I början av boken fokuserade Emile mycket kring fru Raquin men sedan gick han över till Camille och därefter till Thérés. Därför kommer man troligen att se en tydligare utveckling av fru Raquin senare i boken när fokuset på henne kommit tillbaka.
Camille har i alla fall genomgått en stor förändring. han vill inte vara den svaga, obetydliga och sjuka mannen längre. Han vill vara som vilken annan man som helst; han vill jobba, kunna bestämma över sig själv och skaffa vänner. Detta har han nu gjort och han är ett steg närmre det liv han alltid velat ha. Han har fått ett jobb där han tillslut återfann en gammal barndomskompis som han senare i boken kanske kommer att hoppas att han inte hade träffat, för just denne man har för tillfället en intim affär med Camilles fru/kusin Thérés. När han väl får reda på det kommer nog en ytterliga utveckling ske. Vem vet han kanske blir helt vansinning och vill hämnas på Laurent och Thérése att han också har en affär med en kvinna eller "biffar till sig/pumpar upp sig" för att han en dag skall kunna vinna tillbaka Thérés och göra sig av med Laurent en gång för alla. Hans liv skulle i sånna fall alltså bli lite mer våldsamt, fyllt av action och starka känslor än vad det har nu.
Över till Thérés utveckling. I början av boken är hon tyst och känner sig ofta illa till mods i de flesta situationer. Hon blir behandlad som ett sjukt barn trots att hon är frisk som en nötkärna. Hon pratar nästan aldrig i boken, troligen för att hon inte känner att hon har någon att prata med, att ingen förstår henne. Jag tror även att hon är mycket missnöjd med sitt liv, tills Laurent kom in i bilden. Då börjar hon helt plötsligt prata, hon börjar leva. Affären med Laurent blåser liv i henne och hon blir mänsklig. Dock är det synd att hon måste vara otrogen för att börja leva. Denna utveckling kommer troligen fortsätta och hon kommer att prata mer och mer och bli mer självsäker och kanske till och med säga ifrån mer. Hon kanske skiljer sig med Camille och gör det HON vill göra för en gångs skull och inte det fru Raquin säger åt henne att göra och tycka om. Just nu verkar det som att det kommer bli mycket spännande senare i boken. Vad kommer att hända? jag längtar.....

I början av boken fokuserade Emile mycket kring fru Raquin men sedan gick han över till Camille och därefter till Thérés. Därför kommer man troligen att se en tydligare utveckling av fru Raquin senare i boken när fokuset på henne kommit tillbaka.
Camille har i alla fall genomgått en stor förändring. han vill inte vara den svaga, obetydliga och sjuka mannen längre. Han vill vara som vilken annan man som helst; han vill jobba, kunna bestämma över sig själv och skaffa vänner. Detta har han nu gjort och han är ett steg närmre det liv han alltid velat ha. Han har fått ett jobb där han tillslut återfann en gammal barndomskompis som han senare i boken kanske kommer att hoppas att han inte hade träffat, för just denne man har för tillfället en intim affär med Camilles fru/kusin Thérés. När han väl får reda på det kommer nog en ytterliga utveckling ske. Vem vet han kanske blir helt vansinning och vill hämnas på Laurent och Thérése att han också har en affär med en kvinna eller "biffar till sig/pumpar upp sig" för att han en dag skall kunna vinna tillbaka Thérés och göra sig av med Laurent en gång för alla. Hans liv skulle i sånna fall alltså bli lite mer våldsamt, fyllt av action och starka känslor än vad det har nu.
Över till Thérés utveckling. I början av boken är hon tyst och känner sig ofta illa till mods i de flesta situationer. Hon blir behandlad som ett sjukt barn trots att hon är frisk som en nötkärna. Hon pratar nästan aldrig i boken, troligen för att hon inte känner att hon har någon att prata med, att ingen förstår henne. Jag tror även att hon är mycket missnöjd med sitt liv, tills Laurent kom in i bilden. Då börjar hon helt plötsligt prata, hon börjar leva. Affären med Laurent blåser liv i henne och hon blir mänsklig. Dock är det synd att hon måste vara otrogen för att börja leva. Denna utveckling kommer troligen fortsätta och hon kommer att prata mer och mer och bli mer självsäker och kanske till och med säga ifrån mer. Hon kanske skiljer sig med Camille och gör det HON vill göra för en gångs skull och inte det fru Raquin säger åt henne att göra och tycka om. Just nu verkar det som att det kommer bli mycket spännande senare i boken. Vad kommer att hända? jag längtar.....

Andra blogg inlägget!
Nu är det dags för det andra blogg inlägget och vi ska fokusera på hur Emile bygger upp stämningen i boken och på vilket sätt han förmedlar karaktärernas känslor och tankar.
Spänningen byggs upp på ett djupare sätt än i till exempel en äventyrs bok då läsaren tydligt förbereds för de äventyr som komma skall. I Thérés Raquin byggs spänningen upp på ett mer djupgående sätt genom miljöbeskrivningar och genom karaktärernas tankar och känslor. Ju mer man får veta om hur dem tänker desto mer kan man förstå hur karaktären kommer att utvecklas i boken och vad som kanske kommer att ske senare. Spänningen smyger sig alltså sakta men säkert fram i boken via tankar och miljöbeskrivningar. Jag tycker att det är en mycket smart och bra metod för att bygga upp spänningen i boken. Han tänker "outside the box" vilket uppskattas eftersom att många böcker kan vara uppbyggda på ungeför samma sätt. Eftersom att Emile fokuserar mycket på karaktärernas tankar är det lättare för oss läsare att leva oss in i karaktärens situation och förstå denne. Eftersom att Emile tycker om miljöbeskrivningar och detaljerade personbeskrivningar kan man ofta förstå vad karaktärerna känner och tänker på med hjälp av hans detaljerade beskrivningar. Ett exempel är när Thérés för första gången såg Laurent; hon blev stillastående och bara tittade på honom samtidigt som hon ville springa iväg men hon var som fastspikad. Man förstod att redan vid första ögonkastet hade hon fått känslor för honom som senare i boken leder till en hemlig affär.
Enligt wikipedia har Emile skrivit en skrift vid namn "den experimentella romanen" som handlar om hur naturalistiska romanförfattare skall skriva sina romaner. Författaren skall sätta upp förutsättningar för karaktärerna och sedan exprimentera genom att skriva romanen utifrån dessa förutsättningar. Detta syns tydligt i Emiles Thérés Raquin då han först berättar hur karaktärerna ser ut och hur dem är, han ger dem alltså några förutsättningar. Camille har till exempel fått ganska dåliga förutsättningar; han är svårt sjuk och har hela sitt liv svalt tablett efter tablett och blivit behandlat som ett litet barn trots att han nu är vuxen. Emile förljer alltså de mönster han skriver om i den experimentella romanen; han ger karaktärerna olika förutsättningar och skriver boken utifrån dessa. men detta är dock inte det allt som naturalismen bygger på. Naturalismen handlar även om att inte försköna verkligheten som man gjorde under romantiken utan inget skall undanhållas för läsaren och man använder sig också av en detaljerad beskrivning just för att inte undanhålla något för läsaren. Allt detta gör Emile Zola. Som tidigare sagt skriver han mycket detaljerat och han förskönar inte verkligheten utan håller sig till det verkliga. - En äkta naturalistare :)

Spänningen byggs upp på ett djupare sätt än i till exempel en äventyrs bok då läsaren tydligt förbereds för de äventyr som komma skall. I Thérés Raquin byggs spänningen upp på ett mer djupgående sätt genom miljöbeskrivningar och genom karaktärernas tankar och känslor. Ju mer man får veta om hur dem tänker desto mer kan man förstå hur karaktären kommer att utvecklas i boken och vad som kanske kommer att ske senare. Spänningen smyger sig alltså sakta men säkert fram i boken via tankar och miljöbeskrivningar. Jag tycker att det är en mycket smart och bra metod för att bygga upp spänningen i boken. Han tänker "outside the box" vilket uppskattas eftersom att många böcker kan vara uppbyggda på ungeför samma sätt. Eftersom att Emile fokuserar mycket på karaktärernas tankar är det lättare för oss läsare att leva oss in i karaktärens situation och förstå denne. Eftersom att Emile tycker om miljöbeskrivningar och detaljerade personbeskrivningar kan man ofta förstå vad karaktärerna känner och tänker på med hjälp av hans detaljerade beskrivningar. Ett exempel är när Thérés för första gången såg Laurent; hon blev stillastående och bara tittade på honom samtidigt som hon ville springa iväg men hon var som fastspikad. Man förstod att redan vid första ögonkastet hade hon fått känslor för honom som senare i boken leder till en hemlig affär.
Enligt wikipedia har Emile skrivit en skrift vid namn "den experimentella romanen" som handlar om hur naturalistiska romanförfattare skall skriva sina romaner. Författaren skall sätta upp förutsättningar för karaktärerna och sedan exprimentera genom att skriva romanen utifrån dessa förutsättningar. Detta syns tydligt i Emiles Thérés Raquin då han först berättar hur karaktärerna ser ut och hur dem är, han ger dem alltså några förutsättningar. Camille har till exempel fått ganska dåliga förutsättningar; han är svårt sjuk och har hela sitt liv svalt tablett efter tablett och blivit behandlat som ett litet barn trots att han nu är vuxen. Emile förljer alltså de mönster han skriver om i den experimentella romanen; han ger karaktärerna olika förutsättningar och skriver boken utifrån dessa. men detta är dock inte det allt som naturalismen bygger på. Naturalismen handlar även om att inte försköna verkligheten som man gjorde under romantiken utan inget skall undanhållas för läsaren och man använder sig också av en detaljerad beskrivning just för att inte undanhålla något för läsaren. Allt detta gör Emile Zola. Som tidigare sagt skriver han mycket detaljerat och han förskönar inte verkligheten utan håller sig till det verkliga. - En äkta naturalistare :)

Första blogg inlägget!
Vi har alla hört hur viktigt det är med en bra början och slut när man skriver en text/berättelse och dessa ska i sin tur höra ihop på något sätt med hjälp av den "röda tråden" som skall följas genom genom hela texten/berättelsen. Nu ska vi se hur Emile Zola börjar sin bok Thérése Raquin.
Det tre första meningarna är "I slutet av rue Guénégaud, när man kommer från kajerna, träffar man på passage du pont-Neuf, ett slags smal, mörk koridor, som går från rue Mazarine till rue de Seine. Passagen är nittio fot lång och högst sex fot lång och högst sex fot bred; den är belagd med guldaktiga, utnötta, i fogningarna lossnade stenhällar, som alltid utsvettat en stark fuktighet. Det skurna glastaket, som i räta vinklar täcker passagen, är svart av smuts."
Det var tre långa meningar det, men vad vill Emile säga med bokens början, vad har dem för syfte?
Hela första kapitlet inklusive de tre första meningarna är en rak igenom, nogrann miljöbeskrivning för att vi läsare skall få en bra, detaljerad bild av hur omgivningen ser ut vilket gör att vi läsare lättare kommer att se det Emile skriver när vi läser det. De första meningarna innehåller en beskrivning av en viss passage som kanske kommer ha en viktigt betydelse senare i boken eller så vill han åter igen bara att vi ska få en så detaljerad bild av omgivningen som möjligt, vem vet? (inte jag i alla fall, än)
En lång miljö beskrivning i början kan locka oss läsare att vilja veta mer eftersom att man vet hur allt ser ut i detalj så nu vill man lära känna dem som bor där och veta vad alla passager, hus och människor har för mening i boken. I böcker jag tidigare har läst hoppar man oftast direkt in i berättelsen så en sån här början är ovanlig för mig. Det ska bli spännande att läsa vidare och upptäcka nya passager genom Frankrike.
Såhär ser Emile Zola ut:
- En riktig pudding må jag säga :)
Det tre första meningarna är "I slutet av rue Guénégaud, när man kommer från kajerna, träffar man på passage du pont-Neuf, ett slags smal, mörk koridor, som går från rue Mazarine till rue de Seine. Passagen är nittio fot lång och högst sex fot lång och högst sex fot bred; den är belagd med guldaktiga, utnötta, i fogningarna lossnade stenhällar, som alltid utsvettat en stark fuktighet. Det skurna glastaket, som i räta vinklar täcker passagen, är svart av smuts."
Det var tre långa meningar det, men vad vill Emile säga med bokens början, vad har dem för syfte?
Hela första kapitlet inklusive de tre första meningarna är en rak igenom, nogrann miljöbeskrivning för att vi läsare skall få en bra, detaljerad bild av hur omgivningen ser ut vilket gör att vi läsare lättare kommer att se det Emile skriver när vi läser det. De första meningarna innehåller en beskrivning av en viss passage som kanske kommer ha en viktigt betydelse senare i boken eller så vill han åter igen bara att vi ska få en så detaljerad bild av omgivningen som möjligt, vem vet? (inte jag i alla fall, än)
En lång miljö beskrivning i början kan locka oss läsare att vilja veta mer eftersom att man vet hur allt ser ut i detalj så nu vill man lära känna dem som bor där och veta vad alla passager, hus och människor har för mening i boken. I böcker jag tidigare har läst hoppar man oftast direkt in i berättelsen så en sån här början är ovanlig för mig. Det ska bli spännande att läsa vidare och upptäcka nya passager genom Frankrike.
Såhär ser Emile Zola ut:


- En riktig pudding må jag säga :)