stonehard

Till förruttnelsen är kärleks dikt av Stagnelius till döden. Stagnelius verkar se döden som något ljuvlig, älskvärt och underbart, vilket jag verkligen inte håller med om. Hans dikt är lika djupt skriven som om han hade skrivit  till sin nyblivna fru eller något liknande, men han skriver om sin längtan att bli tillsammans med döden. Jag har fobi för döden, absolut livrädd är jag. Jag vill inte dö och kommer inte göra det heller xp. Trots att Stagnelius skriver om döden är det ju fortfarande en kärleks till, en kärleks förklaring till döden. Eftersom att han beskriver döden som något så ljuvligt och underbart måste han ha tyckt att livet på jorden var ett helvete. Han var kanske helt ensam utan familj, fru eller vänner, mobbad eller hatad av någon anledning. Någonting var inte bra i alla fall eftersom att han beskriver döden på detta sätt.

När jag läser denna mening; ”[…] när fasor den blodade jorden bebo” tänker jag på att vår jord är skadad och förstörd av oss människor. Jag tror att det är det han menar, att vi har förstört allt det vackra, allt som gör jorden beboerlig för Stagnelius och det är detta fasor som gör att han dyrkar döden så mycket mer än livet. Vi människor är de hemska fasorna & vi är det han hatar och fruktar mer än döden..