stonehard

Nu har vi kommit till det tredje blogg inlägget och vi skall fokusera på karaktärernas utveckling. Vi börjar med fru Raquin som jag faktiskt inte har märkt någon tydlig förändring på. Hon är fortfarande lika överbeskyddande av Camille och Thérése. men hon gick faktiskt med på att dem skulle få flytta men hon följde ju med så då var det ju inget att hurra över. Vem skulle vilja bo med sin mamma vid den ålder som camille och Thérés är i. dem är ju vuxna för guds skull kan hon inte ge dem lite andrum och privatliv. En annan sak jag stör mig på är att hon behandlar Thérés som ett sjukt barn bara för att Camille är sjuk, snacka om att vara rädd om sina barn. Men i alla fall har fru Raquin inte utvecklats så mycket för tillfället.

I början av boken fokuserade Emile mycket kring fru Raquin men sedan gick han över till Camille och därefter till Thérés. Därför kommer man troligen att se en tydligare utveckling av fru Raquin senare i boken när fokuset på henne kommit tillbaka.

Camille har i alla fall genomgått en stor förändring. han vill inte vara den svaga, obetydliga och sjuka mannen längre. Han vill vara som vilken annan man som helst; han vill jobba, kunna bestämma över sig själv och skaffa vänner. Detta har han nu gjort och han är ett steg närmre det liv han alltid velat ha. Han har fått ett jobb där han tillslut återfann en gammal barndomskompis som han senare i boken kanske kommer att hoppas att han inte hade träffat, för just denne man har för tillfället en intim affär med Camilles fru/kusin Thérés. När han väl får reda på det kommer nog en ytterliga utveckling ske. Vem vet han kanske blir helt vansinning och vill hämnas på Laurent och Thérése att han också har en affär med en kvinna eller "biffar till sig/pumpar upp sig" för att han en dag skall kunna vinna tillbaka Thérés och göra sig av med Laurent en gång för alla. Hans liv skulle i sånna fall alltså bli lite mer våldsamt, fyllt av action och starka känslor än vad det har nu.

Över till Thérés utveckling. I början av boken är hon tyst och känner sig ofta illa till mods i de flesta situationer. Hon blir behandlad som ett sjukt barn trots att hon är frisk som en nötkärna. Hon pratar nästan aldrig i boken, troligen för att hon inte känner att hon har någon att prata med, att ingen förstår henne. Jag tror även att hon är mycket missnöjd med sitt liv, tills Laurent kom in i bilden. Då börjar hon helt plötsligt prata, hon börjar leva. Affären med Laurent blåser liv i henne och hon blir mänsklig. Dock är det synd att hon måste vara otrogen för att börja leva. Denna utveckling kommer troligen fortsätta och hon kommer att prata mer och mer och bli mer självsäker och kanske till och med säga ifrån mer. Hon kanske skiljer sig med Camille och gör det HON vill göra för en gångs skull och inte det fru Raquin säger åt henne att göra och tycka om. Just nu verkar det som att det kommer bli mycket spännande senare i boken. Vad kommer att hända? jag längtar.....

Karlfelds dikt är en passionerad dikt till någon han betagen av. Han vill verkligen vara med denna kvinna. Han skriver hur hon får honom att brinna när hon kollar på honom och hur han svalnar när hon vänder sig om. Han är helt betagen av henne och skulle säkert tänka sig göra vad som helst för henne. Han försöker få henne att "välja" honom genom att säga att han är en fiol med världens alla visor och att hon för spela på den hur och vad hon vill. Det jag inte riktigt förstår är slutet; "...till det lugnar och jag ser i skymning dina steg försvinna, du, den sista som mig följde för min heta ungdoms skull." Meningen tyder på att han var ung när han träffade denna kvinna och det verkar som att deras förhållande var kort och att hon var den sista som följde med honom. Dikten är lite klurig och jag har fått en känsla av att kvinnan kan vara en äldre kvinna och han är en ungdom som är "kåt" på henne. Haha asså jag vet inte hur jag kan tolka texten på ett annat sätt. jag tror att han vill ha henne så gärna och till slut går hon med på det och lämnar honom lika snabbt. Jag har ingen aning om detta kan stämma men eftersom att jag inte kommer på något annat får detta duga. I den sista meningen skriver han ju att hon var den sista som följde fhonom för hans heta ungdoms skull. Det låter som att hon följde med honom för att stilla hans hunger, om ni förstår vad jag menar..

(Det blir pinsamt när min kära lärare Emma läser detta ;p)

Nu är det dags för det andra blogg inlägget och vi ska fokusera på hur Emile bygger upp stämningen i boken och på vilket sätt han förmedlar karaktärernas känslor och tankar.

Spänningen byggs upp på ett djupare sätt än i till exempel en äventyrs bok då läsaren tydligt förbereds för de äventyr som komma skall. I Thérés Raquin byggs spänningen upp på ett mer djupgående sätt genom miljöbeskrivningar och genom karaktärernas tankar och känslor. Ju mer man får veta om hur dem tänker desto mer kan man förstå hur karaktären kommer att utvecklas i boken och vad som kanske kommer att ske senare. Spänningen smyger sig alltså sakta men säkert fram i boken via tankar och miljöbeskrivningar. Jag tycker att det är en mycket smart och bra metod för att bygga upp spänningen i boken. Han tänker "outside the box" vilket uppskattas eftersom att många böcker kan vara uppbyggda på ungeför samma sätt. Eftersom att Emile fokuserar mycket på karaktärernas tankar är det lättare för oss läsare att leva oss in i karaktärens situation och förstå denne. Eftersom att Emile tycker om miljöbeskrivningar och detaljerade personbeskrivningar kan man ofta förstå vad karaktärerna känner och tänker på med hjälp av hans detaljerade beskrivningar. Ett exempel är när Thérés för första gången såg Laurent; hon blev stillastående och bara tittade på honom samtidigt som hon ville springa iväg men hon var som fastspikad. Man förstod att redan vid första ögonkastet hade hon fått känslor för honom som senare i boken leder till en hemlig affär.

Enligt wikipedia har Emile skrivit en skrift vid namn "den experimentella romanen" som handlar om hur naturalistiska romanförfattare skall skriva sina romaner. Författaren skall sätta upp förutsättningar för karaktärerna och sedan exprimentera genom att skriva romanen utifrån dessa förutsättningar. Detta syns tydligt i Emiles Thérés Raquin då han först berättar hur karaktärerna ser ut och hur dem är, han ger dem alltså några förutsättningar. Camille har till exempel fått ganska dåliga förutsättningar; han är svårt sjuk och har hela sitt liv svalt tablett efter tablett och blivit behandlat som ett litet barn trots att han nu är vuxen. Emile förljer alltså de mönster han skriver om i  den experimentella romanen; han ger karaktärerna olika förutsättningar och skriver boken utifrån dessa. men detta är dock inte det allt som naturalismen bygger på. Naturalismen handlar även om att inte försköna verkligheten som man gjorde under romantiken utan inget skall undanhållas för läsaren och man använder sig också av en detaljerad beskrivning just för att inte undanhålla något för läsaren. Allt detta gör Emile Zola. Som tidigare sagt skriver han mycket detaljerat och han förskönar inte verkligheten utan håller sig till det verkliga. - En äkta naturalistare :)

Till förruttnelsen är kärleks dikt av Stagnelius till döden. Stagnelius verkar se döden som något ljuvlig, älskvärt och underbart, vilket jag verkligen inte håller med om. Hans dikt är lika djupt skriven som om han hade skrivit  till sin nyblivna fru eller något liknande, men han skriver om sin längtan att bli tillsammans med döden. Jag har fobi för döden, absolut livrädd är jag. Jag vill inte dö och kommer inte göra det heller xp. Trots att Stagnelius skriver om döden är det ju fortfarande en kärleks till, en kärleks förklaring till döden. Eftersom att han beskriver döden som något så ljuvligt och underbart måste han ha tyckt att livet på jorden var ett helvete. Han var kanske helt ensam utan familj, fru eller vänner, mobbad eller hatad av någon anledning. Någonting var inte bra i alla fall eftersom att han beskriver döden på detta sätt.

När jag läser denna mening; ”[…] när fasor den blodade jorden bebo” tänker jag på att vår jord är skadad och förstörd av oss människor. Jag tror att det är det han menar, att vi har förstört allt det vackra, allt som gör jorden beboerlig för Stagnelius och det är detta fasor som gör att han dyrkar döden så mycket mer än livet. Vi människor är de hemska fasorna & vi är det han hatar och fruktar mer än döden..

Jag har nu läst Frödings dikt "en kärleksvisa", som handlar om en dröm han har som inte går i uppfyllelse och kommer inte göra det heller. Han skriver att han har köpt kärlek för pengar, vilket kan betyda att han har köpt en fru eller att han har betalat människor för att dem ska gilla honom och vara snäll mot honom. Dock är detta inte den typ av kärlek som han vill ha utan han vill ha äkta kärlek, men av någon anledning kan han inte få det.

I slutet av dikten nämner han en ed, vad kan den handla om? Har han svurit en ed om att inte finna äkta kärlek? Eller har en kvinna kanske blivit förbestämd åt honom. Hans familj kanske är förmögen och kvinnans är fattig och därför gifter hennes föräldrar bort henne, vilket betyder att han betalar för henne, alltså köper kärlek. Om detta stämmer och att han och kvinnan har gift sig så kan giftermålet vara den ed han snackar om. När man gifter sig lovar man ju varandra att man ska vara med varandra i nöd och lust, tills döden skiljer dem åt = en ed:) Ganska sorgligt faktiskt...

I vissa länder händer ju faktiskt detta; unga flickor gifts bort för att familjen ska få pengar. I bästa fall blir dem bortgift till en bra och vänlig familj och kanske till och med blir förälskad i sin "köpare". Men det finns många fall där kvinnorna blir behandlade som skit, blir såld till en gammal gubben som redan har tjugo fruar m.m. Bara tanken av det är hemskt, alla ska ha rätt att välja vem dem vill gifta sig med! Men tyvärr är det inte så över allt så Fröding får nog nöja sig med att drömma om att finna äkta kärlek...

Jag hoppas att jag inte har missuppfattat dikten helt och hållet.. :p

Vi har alla hört hur viktigt det är med en bra början och slut när man skriver en text/berättelse och dessa ska i sin tur höra ihop på något sätt med hjälp av den "röda tråden" som skall följas genom genom hela texten/berättelsen. Nu ska vi se hur Emile Zola börjar sin bok Thérése Raquin.

Det tre första meningarna är "I slutet av rue Guénégaud, när man kommer från kajerna, träffar man på passage du pont-Neuf, ett slags smal, mörk koridor, som går från rue Mazarine till rue de Seine. Passagen är nittio fot lång och högst sex fot lång och högst sex fot bred; den är belagd med guldaktiga, utnötta, i fogningarna lossnade stenhällar, som alltid utsvettat en stark fuktighet. Det skurna glastaket, som i räta vinklar täcker passagen, är svart av smuts."

Det var tre långa meningar det, men vad vill Emile säga med bokens början, vad har dem för syfte?
Hela första kapitlet inklusive de tre första meningarna är en rak igenom, nogrann miljöbeskrivning för att vi läsare skall få en bra, detaljerad bild av hur omgivningen ser ut vilket gör att vi läsare lättare kommer att se det Emile skriver när vi läser det. De första meningarna innehåller en beskrivning av en viss passage som kanske kommer ha en viktigt betydelse senare i boken eller så vill han åter igen bara att vi ska få en så detaljerad bild av omgivningen som möjligt, vem vet? (inte jag i alla fall, än)

En lång miljö beskrivning i början kan locka oss läsare att vilja veta mer eftersom att man vet hur allt ser ut i detalj så nu vill man lära känna dem som bor där och veta vad alla passager, hus och människor har för mening i boken. I böcker jag tidigare har läst hoppar man oftast direkt in i berättelsen så en sån här början är ovanlig för mig. Det ska bli spännande att läsa vidare och upptäcka nya passager genom Frankrike.


Såhär ser Emile Zola ut:



- En riktig pudding må jag säga :)